Supandets bedrägliga värme
Hur ser vägen in i alkoholism ut? Vägen ut? Det finns lika många berättelser som det finns människor med alkoholproblem. En av dem är Jag som var så rolig att dricka vin med av Rebecka Åhlund. Jerker Jansson har läst den.
Jag tänker inte moralisera. Finns inget att moralisera över. Det finns bara en massa människor som gör det de kan i en komplicerad och alltför ofta smärtsam värld. Jag har ingen rätt att moralisera heller efter att själv under många år ha druckit alldeles för mycket. Livet är inte så enkelt att vi väljer våra demoner.
Men med det sagt. Spriten är ett jävla elände. Det vet Rebecka Åhlund. Hennes bok Jag som var så rolig att dricka vin med har ett tydligt medelklassperspektiv. I alla fall störs jag till en början av det. Kanske beror det mest på att jag känner igen mig. Den process som slutade med att jag slutade dricka handlade i mångt och mycket om ungefär samma saker som för Åhlund. Tristess. Stress. Ångest. I stunden. Men sett över tid, och på distans, bär alkoholen på sin egen logik. Man super för att man super. Till slut i alla fall.
Rebecka började dricka som sextonåring i en värld där de balla tjejerna började vid tretton. Alkoholens viktigaste roll är att samtidigt lösa upp hämningar och skapa en värld där de upplösta hämningarna kan få utlopp, där andra regler gäller än i vardagen. Det verkar som om att hon insett det väldigt tidigt och redan från början drack av ett annat skäl. Alkoholen som medicin.
Egentligen är det där det har gått snett. De flesta löser sina problem på andra sätt. En hel del av dem minst lika destruktiva som alkoholen, men alkoholen är bedräglig eftersom den till slut blir sin egen orsak. Efter några rundor är grunden till missbruket meningslöst eftersom supandet i sig skapar tillräckligt med orsaker att fortsätta att dricka.
Det går inte att mäta orsakerna till att börja dricka. Det finns ingen objektiv gräns där det är vettigt att börja supa. Det händer prylar som inte är bra för Rebecka, men påfallande ofta är problemen orsakade av alkoholen, eller förvärras åtminstone av att hon har druckit. Till slut tar kroppen över. Suget. Behovet. Löftet om att få vila för en liten stund.
Det spelar till slut ingen roll vad orsaken är. Den som vaknar upp och har förlorat flera dagar till spritdimman har redan stigit in på en väg som rätt få människor skulle välja frivilligt. Det har blivit så. Det är det enda man kan veta.
Visst har missbruksproblem med samhället att göra. Folk mår inte bra i ett hårt, cyniskt och uppvarvat samhälle. Den som inte mår bra riskerar att börja missbruka. Men om det var den enda sanningen skulle inte missbruk vara spritt rätt jämnt i samhället. Rikt folk super också. Ett visst destruktivt mönster kan ha olika orsaker, men det finns onekligen en faktor som alltid finns med när någon super. Sprit.
Därför blir Åhlunds bok intressant. Alla tar stryk i ett disharmoniskt samhälle. Att supa bort sin familj, sitt jobb och sin värdighet är inte lättare för en läkare än för en snickare. Framför allt är personliga berättelser om lyckade försök att sluta dricka viktiga inspirationskällor för andra som lider.
På det planet är boken alldeles lysande, mycket tack vare att hon inte hinner hamna på en parkbänk, inte hinner bli helt uträknad. Dessutom är det en mycket välskriven bok. Språket är exakt och följsamt och betyder minst lika mycket för bokens trovärdighet som själva berättelsen. Alldeles för ofta får innehållets angelägenhet överskugga det litterära värdet. Här går de hand i hand.