Får de va’ gött att leva? | Fria.Nu
  • Humorgruppen Galenskaparna och barbershopgruppen After Shave låg bakom succén Macken från 1986. Foto: Rolf Höjer/ SvD/ TT

Får de va’ gött att leva?

SVT sände nyligen scenversionen av Macken, en av de mest populära svenska humorserierna någonsin. Serien som sändes 1986 bestod bara av sex avsnitt innehöll sketcher och inte minst sånger som blivit klassiska. Jerker Jansson tror att det inte bara beror på Claes Erikssons geniala texter och sånger utan också på seriens rötter i bondkomiken.

Det är svårt att se sin egen kultur. Inifrån ser allt så bekant och verkligt ut, det extremt subjektiva blir lätt universellt. Men det går långa, starka trådar bakåt i historien från det mesta. Och humor är inget undantag. Det som är roligt idag är ett resultat av vad en massa människor före oss har skrattat åt. En av de starkaste trådarna i den svenska komediväven är bondkomiken, en missförstådd och föraktad genre som ändå påverkar moderna komiker och deras stilar.

Alla såg Macken när den sändes och det berodde inte bara på att det inte fanns mycket annat att titta på. Serien slog rakt in i hjärtat av den svenska kulturen med sin konkreta samtidsnostalgi. Genom överdrivna hittepådialekter och långsam bonnighet gör den Stockholm till periferi, samlar publiken runt en liten om än trång värld som de saknar trots att den egentligen aldrig funnits. Bondkomik med andra ord.

Macken är ingen metafor, det som händer i den betyder inget annat. Tiden går inte ens. Det är alltid mitt i veckan. Som ett levande museum. Och det är där Mackens storhet ligger. Redan när den sändes var den nostalgisk. I förväg. Den upprättade ett eget litet veck i rumtidsväven som generation efter generation dras till. Motsatsen till hur medelklasskomikern arbetar med aktualitet, metaforiska skämt och ironisk distans.

Det går antagligen inte att tänka sig ett mänskligt samhälle utan skådespeleri. Vi gör oss själva verkliga och begripliga genom berättelser, sånger och skämt och humorn är en av de viktigaste smörjmedlen för att vi ska kunna leva tillsammans. Inom antropologin talar man om "joking relationships", relationer där man inte kan kommunicera annat än med en skämtsam ton. Det sociala trycket eller blygsel gör att det inte går att tala med varandra utan ett ironiskt leende. Bondkomiken var under sin knappt femtioåriga storhetstid ett sådant smörjmedel - hjälpte till att göra Sveriges övergång ett från fattigt, gelsbefolkat land i utkanten av Europa till en modern industristat möjlig.

Bondkomiken hade sin storhetstid under 1900-talets första decennier. Det fanns få trakter som inte hade sin egna bondkomiker. Genren hade sina rötter i den folkliga teater som sedan medeltiden funnits över hela Europa. Kringresande gycklare, ensamma eller i sällskap, spred nyheter om händelser ute i den stora världen eller roade med enkla burleska pjäser. Där fanns positivhalare och trubadurer, spelmän och vissångare. Vanligast var den ensamme aktören som ägnade sig åt något slags primitiv multimediaföreställning. De berättade en historia med stöd av sång och musik och hade ofta en tavla indelad i fält med bilder som beskrev olika delar av berättelsen som de pekade på då och då.

Marknadsgycklarna fick alltmer konkurrens av kringresande tivolisällskap och cirkusar och industrialismens genombrott slog sönder mycket av det sammanhang där de hade skapat sitt uppehälle. Men paradoxalt nog var det mycket tack vare de människor som flydde landsbygden som den folkliga underhållningen fick ett nytt liv. Nationalromantiska strömningar bland den nya akademiska borgerligheten ledde till ett stort intresse för de svenska landskapens dialekter, hemslöjd, sagor och sånger. Bland studenter i Uppsala och Lund startades föreningar för att samla in berättelser och visor på dialekt. Landsmålsföreningarna, som de kom att kallas, skrev systematiskt ner dialektala uttryck och ord, men ordnade också soaréer för att samla in pengar till sin verksamhet. De som flyttade in för att fylla fabrikerna i de snabbt växande tätorterna hade behov av att hålla kontakt med hembygden för att lätta modernitetens rotlöshet, när det var svårt att åka hem fick det duga att gå på en krog och höra någon sjunga en välkänd visa eller att gå till Skansen och se någon berätta historier på dialekt. I Stockholm uppträdde bondkomiker på varietéer och i revyer, många kända artister började sin bana som bondkomiker för att efter hand få tillgång till de "finare" salongerna. Ernst Rolf är väl den starkast lysande stjärnan på den himlen.Ute i landet var folkparkerna en viktig förutsättning för bondkomiken och tvärtom.

Arbetarrörelsen är samtida med bondkomiken och de första parkerna skapades i slutet av artonhundratalet. De socialdemokratiska bildningsidealen förborgerligades alltmer med tiden och inga ord var för starka för att beskriva det förakt man inom rörelsens ledning kände för de vulgära artisterna, men faktum är att det var bondkomikerna, tillsammans med dansorkestrarna, som drog folk till parkerna, som skapade den ekonomiska förutsättningen för att spela Strindberg och Lagerlöf och gjorde det möjligt att nå de breda folklagren.Också liberala och konservativa debattörer hatade bondkomiken. Folkligheten kunde få komma fram i tillrättalagda tablåer under en visafton eller ge sig till känna bland noggrant insamlade föremål på något museum, men den skulle inte spänna på sig ett dragspel, lägg in en snus och dra en visa om hur elektriciteten kom till byn. Men varken arbetarrörelse eller den intellektuella överklassen kunde stoppa bondkomikerna segertåg. Jödde i Göljaryd drog storpublik till Skansen. Anders Bondesons visböcker spreds över hela landet. Skånska Lasse skrev visor till Ernst Rolf, "Joan på Snippen" var en av dem.Nej, det som tog kål på bondkomiken var nästa moderniseringsvåg. Grammofonen, ljudfilmen och radion skapade en strömlinjeformad populärkultur där det dialektala och det lantliga inte fick utrymme. Bondkomikerna slogs ut från revyscenerna av frackklädda plattcharmörer och refrängsångerskor utan ursprung. Den oheliga alliansen mellan arbetarrörelsens strateger och den fisförnäma borgerligheten stod som segrare. Men även om de vann striden mot bondkomikerna segrade de inte slutgiltigt. Det gick inte att slutgiltigt tvätta pälsen ren från löss.Den bondkomiska traditionen överlevde bondkomikerna, buskisen är den nöjesform som tydligast förvaltar arvet, men överallt i underhållningsindustrin hittar vi artister som inspirerats av bondkomiken. Spåren går från Ernst Rolf och Edvard Persson via Nils Poppe och Fridolf Rhudin fram till dagens poulära komiker som Robert Gustafsson, Stefan och Krister och inte minst Galenskaparna och After Shave. Än idag är städerna fulla med hemlängtande bonnläppar. Än idag fylls vi av storstadsblues som vi knappast kan bota med några slurkar lådvin och reklamperverterad kabelteve, det krävs dialekt och smörjolja under naglarna.

Macken är en vit värld full av män. Medelålders. En del skämt är mossiga och på gränsen till det gubbiga. Men det är en mack. För många decennier sedan. Där fanns mest män med gubbiga attityder. Mycket av det förakt som finns mot humor som ansluter sig till den bondkomiska traditionen är förklätt klassförakt. Jag vill påstå att Macken är en feministisk bastion i jämförelse med till exempel åtminstone de tidiga Monty Python-serierna till exempel.

Huvudsaken är att det är roligt. Utan att någon blir skadad eller sårad på riktigt. Vi vet att det är en speciell värld, med speciella värderingar som vi kanske inte delar, men det är framförallt extremt skojigt ibland. Och tryggt. Vi vet alla att det inte är verkligt och vi vet alla att livet startar om varje morgon i det lilla museet för en svunnen värld som aldrig har funnits. Inte konstigt att vissa i publiken på teve sjunger med i sångerna som om de var på väckelsemöte.

Annons

Rekommenderade artiklar

Rinkebysvängen, Yakumbé och en halling

Det bullrar ordentligt på Skeppsholmens folkhögskola i Stockholm. Slagverksgruppen Yakumbé repar inför släppfesten för nya cd:n Rinkebysvängen. Jerker Jansson som har fått lyssna på skivan i förväg gör ett besök mitt i förberedelserna.

Vinsten viktigare än kvaliteten

Mats-Eric Nilsson har tidigare skrivit om det utbredda matfusket. Om tillsatser, skräpingredienser och om hur vi luras att tro att industrimaten är något annat än den är, hemlagad, sund. Nu har turen kommit till alkoholbranschen, vinproducenterna främst och det visar sig förekomma minst lika mycket fusk där som i livsmedelsbranschen. Jerker Jansson har läst Château Vadå.

Teater som självförsvar

Sverige befinner sig i en ideologiskt framkallad identitetskris. Vi ligger fortfarande på tio i topp på olika listor över välbeställda länder samtidigt som ett konstlat krismedvetande dominerar debatten. Osäkerheten och oron inför framtiden börjar nu synas i teatern, menar Jerker Jansson.

”En farlig pjäs”

Jerker Jansson har träffat Alexander Charlamov som sätter upp Isbrytaren, en egen pjäs om en teatergrupp som arbetar med en fingerad pjäs: ”En modern patriot” som en gång varit bannlyst, ungefär som när Life of Brian inte fick visas på vissa tevekanaler i England. Pjäsen har premiär 10 november på Olympiateatern i Stockholm.

Halloween med Jerker

Det är snart skräckens högtid. Oavsett vad man kallar den, halloween, allhelgonaafton, alla själars dag eller nåt annat så är det i praktiken samma sak, menar Jerker Jansson, som tycker att det är mer tryck i halloween än i vår utspädda kristna mesighet.

© 2019 Fria.Nu