• Runt Ypern i västra Belgien finns otaliga monument och kyrkogårdar från första världskriget. På Tyne Cot-kyrkogården ligger kvarlevorna av 12 000 soldater - merparten oidentifierade. På minnestavlorna hedras ytterligare 30 000 döda, vars kvarlevor aldrig hittats. Foto: Wiktor Nummelin / TT

Peace, love and fuck off

Är det verkligen fred vi vill ha? frågar Mikael Wiehe i sin sång ”Fred (Till Melanie)”. Veronika Gustafson har lyssnat på ljudet av första världskrigets allra sista minuter.

Nyligen publicerades en inspelning från de sista minuterna av första världskriget, precis innan freden börjar klockan elva prick, kulminerande i knäpptystnad därefter. Gör en snabb googling och lyssna på den.

När första världskrigets soldater fick reda på att det skulle bli fred inom några minuter lade de inte ner sina vapen – istället började de skjuta allt vad de orkade på varandra. Det hör man på inspelningen, som under en kort minut överbryggar krig och fred. Plötsligt exploderar det, och oräkneliga 100-åriga knallar ekar ur mina datorhögtalare. Att en sådan intensitet kunde uppnås utan kulsprutor, eller överhuvudtaget, är märkligt. Varför ville de skjuta, varför ville de skjuta mer?

Fingret åt freden

Jag hade väntat mig knallar. Knallar från tusentals jublande soldater som ivrigt drämmer vapnen i marken. Borde det inte vara soldaterna, de som själva upplevt striden, som med största entusiasm skulle välkomna freden? Nu känns det som om soldaterna visade fingret åt freden – ett artilleriförmedlat fuck you.

Vad kan få en människa som vet att freden är nära att bli ännu mer våldsam?

Trodde soldaterna kanske att de hade en chans att vinna kriget, under krigets sista sekunder? Att fredsmäklarna kanske skulle ångra sig när de såg soldaternas krigslust? En sorts stressrelease, där de försökte avreagera sig medan det fortfarande gick? En önskan om att kunna lämna striden, levande eller död, i trygg förvissning om att ha gett sitt allt? Katharsissträvanden? Eller ville de bara tillfoga varandra så mycket skada som möjligt medan de fortfarande hade chansen att omvandla hat till hämnd?

Jag tycker mig se ett mönster. Är det inte så att många strider intensifieras till ren mördarmani när kombattanterna får nys om att freden, eller slutet, är nära? När soldaterna inte har något viktigt utanför kriget att förlora längre, och de enda rekreationsmöjligheter som återstår är hat och hämnd. Freden innebär slutet för dem – deras liv har förkroppsligat kriget, och kriget har förkroppsligat, eller i vissa fall avkroppsligat, dem och deras närstående. Kriget har reducerats till en match med vinst som enda mål. ”De sista skälvande minuterna” är för övrigt ett väldigt vanligt uttryck inom sportrapportering.

Alternativt har det mer med förstörelselusta att göra än bristen på ett liv att bry sig om utanför kriget. Under andra världskrigets sista månader, när nederlaget var uppenbart, insisterade Hitlers stab på att låta koncentrationslägren gå på högvarv under den knappa tid och med de tynande resurser som återstod, på bekostnad av armen och ekonomin. Så, kanske är det ren skadeglädje; viljan att åsamka sina hatobjekt största möjliga skada innan möjligheten är borta.

Jag undrar: varför?

Slutsats? Mja. Vad sägs om ... Låt aldrig ett krig gå så långt, låt aldrig en soldat kämpa så länge att det inte längre finns ett liv att se fram emot utanför kriget? Tvinga soldaterna att pausa för lite avkopplande meditation då och då, för att minska risken för våldsam avreagering? Mindre giv-allt-för kung-och-fosterland-retorik? Nej, för enkelt. En kombination, med myriader av olika anledningar? Ja, men vad är då poängen med att ens försöka reda ut något?

Äsch. Jag är fortfarande lika förbryllad och bestört. Jag bara undrar: varför?

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Vem är du Romeo?

Veronika Gustafson undersöker benämningar, namn och identiteter i en dikt om Romeo och Julia.

Karl-Bertil Jonsson med ecstasy på tungspetsen

Karl-Bertil Jonssons julafton har med åren blivit en tung tradition, viktigare för många än Disney-kavalkaden. Nu uppgraderas Karl-Bertil till 2000-talet i Uppsala stadsteaters version. Veronika Gustafson har sett genrepet.

Lynnig musikal

”Nej vad hemskt” byts ut mot ”wow vad hemskt”, och gradängerna skakar av häpna fniss. Veronika har sett Samsa Musikteaters nyskrivna musikal ”Dödens körkarl”, en samtida tolkning av Lagerlöfs ”Körkarlen”, och måste ständigt ompröva om det är skratt, gråt eller nyfikenhet som får henne att sitta dubbelvikt.

Sagosofi: Om rosa, krig och feminism

Veronika Gustafson skriver om feminismens vurm för rosa och för fram förslag på en ny färg, färger, som rött, gult eller lila, kanske orange? Eller kanske kritstrecksrandigt?

© 2024 Fria.Nu