Klimatförändringarna är allvarliga och akuta, och kanske, kanske börjar de få det utrymme i samhällsdebatten som många har längtat efter? Men klimatförändringarna är bara ett av många symtom på ett systemfel. 

Det är något märkligt med en kultur som är så fundamentalt på kollisionskurs med sina egna livsförutsättningar, men envist väljer att fokusera på den yttersta effekten av sin verksamhet: själva utsläppen. 

När klimatet beskrivs som Problemet blir Lösningen att minska utsläppen av växthusgaser. Effektivare teknik, byte till andra energikällor, styrmedel som koldioxidskatt som minskar incitamenten att använda fossila bränslen. Allt detta av godo förstås. Men tar dessa ”lösningar” oss till ett hållbart samhälle? Minskar de ens utsläppen? Inte hittills i alla fall. Inte i Sverige, inte globalt. 

Så länge vi stenhårt fokuserar på utsläppskurvornas siffror kan vi undvika att adressera systemets drivkrafter. Vårt främsta samhällsmål stavas ekonomisk tillväxt. 

Ekonomins oönskade effekter, klimatförändringar bland dem, innebär att vi nu försöker göra tillväxten ”hållbar”, ”grön” eller ”kolneutral”. Såväl Parisavtalet som de globala hållbarhetsmålen bygger på idén om ”hållbar” tillväxt. 

För att bli hållbar måste tillväxten dematerialiseras; resursanvändningen måste minska. Idag använder vi över 80 miljarder ton resurser varje år globalt. 

Berg-fisk-metaller-olja-trä-vete-och-så-vidare. Siffran ökar stadigt och har mer än tredubblats under min livstid. Förstås. Den globala ekonomins metabolism kräver ständigt mer. Med nuvarande tillväxttakt skulle siffran, enligt ett scenario, mer än fördubblas till 180 miljarder ton år 2050 (Dittrich mfl, 2012). 

Men de livsfarliga effekterna av detta märks ju redan nu i form av klimatförändringar, men även avskogning, artutrotning och antibiotikaresistens.

Den ”hållbara” tillväxten vilar på antaganden om bättre teknik. Forskarteamet bakom scenariet gjorde om det med antagandet att alla länder enbart skulle tillämpa den bästa, mest effektiva tekniken. De landade då på 93 miljarder ton. En väsentligt lägre siffra, men inget som kan kallas hållbart. 

Ett annat forskarteam gjorde om övningen och inkluderade en favorit bland styrmedel, ett högt pris på koldioxid (över 250 dollar per ton). Det skulle ge 95 miljarder ton år i resurskonsumtion år 2050 (Schandl m fl 2016). 

Förra året gjorde FN ett försök där de i det mest ambitiösa scenariet tog i med en global koldioxidskatt på 573 dollar per ton, en skatt på utvinning och en policy för att gynna snabb teknikinnovation (IRP, 2017). Resultatet? 132 miljarder ton. Det blir svårt att nå hållbarhetsmålen, konstaterar rapporten lakoniskt.

Trots användning av exakt de styrmedel som efterlyses för att göra tillväxten ”grön”, på en nivå som ter sig utopisk, visar dessa scenarier inte minskad utan ökad resurskonsumtion. Det är möjligt att den ekonomiska tillväxten kan göras hållbar; men allt vi vet pekar på motsatsen. 

Det är bara så länge som vi betraktar tillväxten som något givet, något icke förhandlingsbart, som vi måste fortsätta fokusera stenhårt på utsläpp. Tillväxtfixeringen leder till utsläppsfixering. Men de styrmedel som denna fixering ger upphov till tar oss inte i hållbar riktning, eftersom de endast hanterar symtom; inte drivkrafter. 

Det finns så många spännande idéer för hur vi skulle kunna ta oss till ett ekonomiskt system som respekterar klimatet och andra planetära gränser. Alternativa välfärdsmått, cirkulär ekonomi, naturens rättigheter, basinkomst, lokalekonomi och så vidare. (Många av dessa idéer diskuteras för övrigt vid den sjätte internationella Degrowth-konferensen som för första gången äger rum i Sverige, i Malmö i augusti). 

Men så länge vi inte ifrågasätter tillväxten, utan liksom låtsas att den är en oförhandlingsbar parameter, får dessa förslag inte tillräcklig kraft. Om vi vill ha ett hållbart samhälle måste vi släppa utsläppsfixeringen och börja fundera över hur en ekonomi med mer hälsosamma mål än att växa ser ut. 

Annars lär vi snart nog upptäcka det ändå.