Recension


Litteratur
Laterna Magica Författare: Ingmar Bergman Förlag: Norstedts

  • I år är det 100-årsjubileum för Bergman. I boken Laterna Magica, som utkom för första gången 1987, skriver han om sitt eget liv.
Fria Tidningen

Givande när Bergman skriver om Bergman

I den självbiografiska Laterna Magica skriver demonregissören Ingmar Bergman om sitt eget liv. ”Underhållande och medryckande”, tycker Anna Remmets.

Oavsett eventuella litteraturvetenskapliga dogmer om textens autonomi är det i stort sett omöjligt att läsa Ingmar Bergmans Laterna Magica som först gavs ut 1987 utan glasögon lätt färgade både av hans filmer och av vad andra skrivit och sagt om denna omhuldade nationalklenod.

Förhållandet mellan biografi och fiktion är något Bergman själv leker med. I efterordet av Jan Holmberg, filmvetare och vd för Stiftelsen Ingmar Bergman, står att läsa att både en och annan av de mest centrala scenerna är rena påhitten. Holmberg är dock noga med att påpeka att Ingmar Bergman själv, trots att Laterna Magica handlar om hans liv och använder verkliga personers riktiga namn, inte beskrev den som någon renodlad självbiografi.

Bland de skildringar där han tagit sig rejäla konstnärliga friheter finns talande nog hans egen födsel. Om denna skriver Bergman att hans mor Karin vid tillfället led av spanska sjukan och därför inte kunde amma Ingmar som höll på att dö av undernäring. Detta är en uppgift som även letat sig in i Bergmans Wikipedia-artikel. I verkligheten hade Karin Bergman enligt Holmberg en måttlig influensa och barnet var aldrig nära svältdöden, men denna utescen knyter effektivt an till det i Bergmans konst återkommande motivet med den distanserade, avvisande modern.

Det har redan skrivits om den uppburna filmskaparen och regissörens (koketta?) nedgörande av sig själv som prosaförfattare och om hans ovilja att anta denna roll. Men som också redan påpekats i artiklar om Ingmar Bergmans texter, rör han sig säkert och obehindrat i det litterära språket även om han här kanske inte kan göra anspråk på någon stor originalitet.

Kronologin i Laterna Magica böljar fram och tillbaka vilket förstärker känslan av att följa minnets oförutsägbara rörelser. Än befinner vi oss i barndomens stränga prästhem, än på Fårö, än på Sveriges teaterscener. Det är lätt att småskratta åt vissa passager där Den Stora Demonregissören lever upp till mytbildningen om sig själv, som när han spyr galla över gråsosse-Sverige, brottas med sina ”dämoner”, och gör kvinnliga kollegor med barn (som han sedan i förbifarten konstaterar att han inte har någon kontakt med).

Ändå genomsyras boken av den sorts icke-neurotiska självkritik och till och med prestigelöshet som bara någon med en säkrad position och ett liv bestående av till största delen framgångar kan kosta på sig. Men det mest intressanta är faktiskt ändå inte de stycken som handlar om Bergman, uppdiktade eller inte, utan de som berättar om möten med andra människor i teater- och filmvärlden, även om dessa porträtt givetvis också färgas (eller helt och hållet är produkter av) författaren själv.

Flera åldrade, av sjukdom märkta, skådespelare och regissörer passerar i revy, oftast betraktade med en om inte kärleksfull så åtminstone försonlig blick. Självklart finns en inte så liten tendens att romantisera den Ädla Konsten i Bergmans berättelser om cancersjuka skådespelare som dämpar smärtan med champagne för att sedan dra på sig peruken ännu en gång, men ofta är det ändå ganska vackert. Så självbiografi eller inte, Ingmar Bergmans Laterna Magica är trots hans eget påstående om att han inte kunde skriva, ett stycke medryckande fiktion.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Smith skriver starkt om klass och ras

Recension

Precis som i Zadie Smiths stora genombrott Vita tänder målar hon i Swing time upp ett tvärsnitt av klassamhället, skriver Anna Remmets.

Fria Tidningen

© 2024 Fria.Nu