Sarah Olsson

Fördjupning


Sarah Olsson
  • Demonstranter marscherade den 21 juni till det brittiska parlamentet för att kräva rättvisa för Grenfellbrandens offer.
  • I oktober, fyra månader efter branden, påbörjades arbetet med att täcka över ruinerna av Grenfell Towers.
Fria Tidningen

Ingen upprättelse för Grenfells offer

Eldsvådan i Londons Grenfell Tower i juni tog 71 människors liv. Tragedin berörde många på djupet. En stor del av höghusets hyresgäster var ekonomiskt och socialt utsatta och ägarna hade slarvat med brandsäkerheten. Ett halvår senare har de drabbade fortfarande inte fått någon upprättelse.

Sex månader har gått sedan branden i Grenfell Tower. Sex månader sedan det nästan 70 meter höga hyreshuset på Latimer Road i västra London fattade eld och tog över 70 människors liv.

Sedan dag ett har hantering av branden följt ett mycket tydligt mönster och förlorarna har alltid varit de drabbade.

Det var natten till den 14 juni då 24-våningshuset började brinna. Branden spred sig snabbt från andra våningen till taket och många av höghusets 300 invånare fångades i elden. Desperata människor knöt ihop lakan eller helt enkelt hoppade för att ta sig ut ur det brinnande huset. De som befann sig på de övre våningarna satt fast.

– Det var barn i fönstren och människor blinkade med sina telefonlampor för att kalla på hjälp, men brandmännen kunde inte ta sig upp för trapporna, berättade ögonvittnet David Bejamin för BBC.

71 människor förlorade livet. Många blev allvarligt skadade. 208 familjer förlorade sina hem.

Det visade sig snart att den lokala hyregästföreningen Grenfell Action Group långt innan branden hade varnat för blockerade gångar, gamla brandsläckare och andra problem med brandsäkerheten. Hyresgästerna hade krävt åtgärder och ett sprinklersystem, men ignorerats.

2016 renoverades byggnaden och höghuset täcktes av en fasadbeklädnad i aluminum som både var billig och såg vacker ut, men som är förbjuden i både resten av Europa och USA på grund av brandrisken. Den totala kostnaden för renoveringen hamnade på 8,6 miljoner pund – strax under priset för ett hus med fyra sovrum några gator bort och det grå höghuset fick en anständig fasad för de rika invånarna i området att passera.

De 129 lägenheterna i Grenfell Tower tillhörde framförallt allmännyttan och inhystes av en brokig skara brittisk arbetarklass: Pensionerade textilarbetare, studenter och flyktingar. Grenfell Tower var en ö av vanliga och sårbara människor mitt i några av de rikaste områdena i London. För till skillnad från 1960- och 70-talen bor i dag i princip bara ekonomiskt utsatta i den brittiska allmännyttan.

Sedan Margaret Thatchers styre på 1980-talet har bostadsmarknaden privatiserats och britterna genom hård marknadsföring uppmuntrats till ägande av sin bostad (”right to buy”). Sedan dess har satsningarna på allmännyttan i det närmaste upphört och de få bostäder som finns kvar i dess tjänst är undermåliga och eftersatta. ”De priviligerade kan köpa sin säkerhet – de fattiga är dömda till andra klassens medborgare”, kommenterade journalisten Lynsey Hanley i en kolumn i The Guardian efter branden.

Klassuppdelningen blev efter tragedin tydlig. Politiker och utredare visade sig leva i helt andra världar än de drabbade och stod både ovetande och oförstående inför deras livssituation. Ledaren i kommunen Elizabeth Campbell medgav att hon under sina elva år som politiker i området inte en enda gång satt sin fot i någon av allmännyttans lägenheter. Den domare som tillsattes att leda utredningen var den pensionerade 71-årige Sir Martin Moore-Bick. Utnämningen av ”en äldre, vit, överklassman” kritiserades hårt av de familjer som överlevt branden.

Sex månader senare är situationen för de överlevande långt ifrån löst. Fyra av fem familjer står fortfarande utan bostad trots att premiärminister Theresa May efter branden lovade nya bostäder inom tre veckor. Regeringen lovade även att fasadbeklädnader på andra byggnader skulle bytas ut och brandsäkerheten kontrolleras, men detta har ännu inte gjorts. Tvärtom sa May nyligen nej till att finansiera sprinklersystem i liknande byggnader.

I början av december gick 50 drabbade familjer samman och lämnade in en förfrågan till regeringen om att i högre grad få inkluderas i utredningen och att de jurymedlemmar som tillsätts har en bakgrund som är mer lik deras.

– Premiärministern har sagt att hon vill utreda sanningen, men det är svårt att lita på en process som initierats av etablissemanget och som varit distanserad, avskild och oemottaglig för våra frågor, kommenterade Adel Chaoui, som förlorade fyra släktingar i branden, i The Guardian.

– Utredningen leds också av en domare som står mycket långt från våra livserfarenheter.

May avslog familjernas förfrågan.

Men som på så många andra platser där utsatta invånare sviks av myndigheterna kliver vanliga människor in. Direkt efter branden delade matbutiker ut gratis mat, kyrkor och moskéer fylldes med skänkta kläder och blöjor. Under julen samlade privatpersoner in över 26 000 pund för att köpa julklappar till de drabbade. Stevan Racz, som själv förlorade en släkting i branden, var en av de som startade upp kampanjen.

– Det har gått mycket bättre än vad jag någonsin kunnat föreställa mig eller hoppas på. Alla har varit fantastiska, sade han till The Independent och bad samtidigt om mer stöd till de drabbade barnen.

– Föreställ er vad de stackars barnen har genomlevt, vad de sett och hört. Varje dag påminns de också då de passerar Grenfell på väg till skolan. Förhoppningsvis kan den här kampanjen medvetandegöra behovet av stöd.

Fakta: 

Grenfellbranden

Då det byggdes 1974 var hyreshuset känt som “marockanska höghuset” på grund av det stora antalet invandrare från Nordafrika som bodde där.

När branden utbröt natten till den 14 juni i år kunde de många muslimska hyresgästerna som var vakna för de sena bönerna och Ramadan hjälpa andra att fly lågorna.

12 personer konstaterades omkomna den första dagen efter Grenfellbranden. Ett mycket stort antal personer rapporterades saknade.

Nästan en vecka efter branden bekräftade myndigheterna fortfarande bara 30 döda, en siffra överlevarna ansåg vara en extrem underdrift.

Att myndigheterna under flera dagar konsekvent kallade dem som omkommit i branden för “saknade”, då det var uppenbart att de inte längre var i livet, upprörde många.

Det dröjde hela sex månader innan dödstalet till slut fastställdes till 71 personer.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

© 2024 Fria.Nu