”Vad vi än stoppar i oss är det fel” | Fria.Nu
  • Det är frigörande att inte behöva försöka upprätthålla någon illusion om oberoende och självständighet, skriver Viktoria Klint.
Landets Fria

”Vad vi än stoppar i oss är det fel”

Ekofilosoferna Viktoria Klint och Pia Skoglund har skrivit en text i brevväxlingsform på temat mat och alienation. Texten är en filosofisk/existentiell betraktelse kring vår tid och vårt förhållande till världen och det vi äter, ämnad att väcka funderingar kring sådant som vi vardagligen förhåller oss till.

Hej, Pia. Nu har jag funderat på en sak igen. Den har med upplevd skuld och det vi kallar klimatångest att göra. Så här: för många människor tycks mat ha blivit ett så svårt dilemma att de nästan inte kan äta någonting utan att få dåligt samvete. Det tycks som om vad vi än stoppar i oss är det fel och det finns en hel uppsjö av ”klimatsmarta” och ”etiska” livsmedel. Min tanke är att dåligt samvete över vad vi äter – och kanske över att vi över huvud taget måste äta – grundar sig i något annat, som upplevd brist på kontroll, en känsla av att vara ”tärande” i ett system som först och främst har kapitalistiska intressen, ilska över och vanmakt inför det systemet och vad det gör med oss och vår omvärld. Hur tänker du? /Viktoria

Hej, Viktoria. Ja, ätandet verkar ha stor betydelse för hur vi uttrycker vilka vi är. Mat har väl i alla kulturer varit omgärdat av regler för vad som bör och inte bör ätas, vad som är rent och smutsigt. Att den moderna sekulariteten ersätter de kollektiva religiösa/kulturella argumenten med individualiserad rationalitet gör egentligen ingen skillnad. Berättelsen om det rena och det smutsiga är still going strong. Att äta är – som jag ser det – ett grundläggande uttryck för att vara delaktig och beroende. Att smaska i sig en morot eller en köttbulle är att ta in något annat levande i sin kropp och därmed en bekräftelse av det (r)evolutionära beroendet, det heliga om du så vill. Redan där finns en paradox i det postmoderna motståndet; ätandet, som ur ett biologiskt/existentiellt perspektiv upplöser individens begränsningar, riskerar att bli något som används för att uttrycka den individuella sär-/av-skildheten. Och med det stärks åter den starka föreställningen om mitt eget ansvar och min egen skuld som genomsyrar miljödiskursen i dag. Därmed har avståendet blivit en central strategi för människors miljöhandlingar. Vad ska avstås? Vad gör det med oss? Hur påverkar det vår relation till natur och andra människor? /Pia

Hej, Pia. Ja. När jag först läser ditt svar läser jag fel, ordet ”avståendet” blir ”avståndet” – och jag tänker att kanske hänger det ihop, avstånd och att avstå. Att det är frågan om ett slags alienation, med påföljande föreställning om att vi kan vara oberoende, ha kontroll och makt över vår omvärld genom att utföra handlingar som att aktivt avstå från det ena eller det andra eller att försöka styra det med individuellt ansvarstagande för och starka åsikter om det, till exempel mat. När vi alieneras på ett sätt som för oss bort från de grundläggande förutsättningarna för och behoven i våra liv – den (r)evolutionära nödvändigheten – som ju ätande och mat faktiskt är, så skapar detta en maktlöshet som vi försöker avhjälpa med avstående, regler och kontroll. Världen blir fragmenterad, osammanhängande. Och när ingenting längre är heligt (och helt) förlorar det grundläggande, våra ursprungliga förutsättningar, sitt syfte för oss. Vi förstår inte hur vi sammanhänger med allt annat levande, med (som du skriver) natur och andra människor. Det grundläggande, basala utgör inte längre, i vår föreställningsvärld, förutsättningen för en helhet i vilken vi är delaktiga, utan har blivit abstrakt och splittrat. Och ändå vill vi – har vi ett behov av – att på ett eller annat sätt vara just delaktiga, visa omsorg, skapa ramar som gör våra liv meningsfulla och relaterande. Ja, det var några funderingar från mig. Hur ser du på det? /Viktoria

Hej, Viktoria. Många har nog en rationell förståelse för att vi hänger samman och att våra handlingar påverkar annat och andra. Och inom ramen för de val som kulturen/samhället tillhandahåller försöker vi göra de individuella val som vi tror ska rädda världen åt framtidens liv. I den liberala kontexten är vi genom antagandet att vi är fria att välja också tvungna att tro oss vara fria ansvariga individer. Men hur är det med det? Vilka ramar sätter den politiska, historiska och reella kontexten för hur vi bör och kan uppfatta oss själva och vilka behov och val som ens kan övervägas? Om vi skulle resonera à la Foucault så skulle den gamla religiösa föreställningen om att himmelriket för mig ligger i mina händer i dag motsvaras av att framtiden för alla ligger i mina händer. Allas frälsning är i dag beroende av i vilken grad lilla jag avstår från syndfullt beteende som till exempel begäret att äta gott och mycket. Men vad händer med vårt människovarande om allt som människor-som-natur önskar blir till skulder som ska betalas? Kan vi omformulera frågan? Så här kanske: vad händer om vi bryter oss ur skulden och avståndet och gör ett allvarligt försök att uppfatta det djupa begäret till liv, till natur, inom oss? Detta begär kanske visar sig vara något helt annat än de konsument- och självhävdelsebehov som vi ofta tror att det betyder. Begäret till liv innebär kanske en djup längtan att vara liv, att vara delaktig i alla aspekter i vårt varande; existentiellt, mentalt och kroppsligt. Begäret att vara en ätande varelse skulle kunna vara utgångspunkten för ett närmande till en meningsfull gemenskap med allt levande. Till meningsfull produktion snarare än till konsumtion och kontroll. Att lära känna och erkänna begäret till liv kanske är en mycket kraftfullare (r)evolutionär väg till den samhällsförändring vi tänker behövs? Vad händer om skuldfyllt ansvar ersätts med begäret att svara an? Är det kanske vår födslorätt att äta och andas med lust och visshet om att våra djupa begär för oss närmare varandra – inte längre bort? Är allt annat förtryck av oss alla, inklusive den icke-mänskliga naturen? Det hela är lite provocerande kanske? Eller frigörande? Vad tänker du? /Pia

Hej, Pia. Absolut frigörande, tänker jag. Jag tolkar det begär som du beskriver som lusten till och behovet av det verkliga och meningsfulla med och i våra liv. Lusten till delaktighet i och gemenskap med livet, levandet och allt som lever. Vilket är något frigörande, att erkänna det beroendet och den samhörigheten och vila i dem utan att behöva försöka upprätthålla någon illusion om oberoende och självständighet. En illusion som genom hävdandet av individualism och oavhängighet tvingar oss till lydnad och underkastelse genom att den alienerar oss från vår sanna delaktighet i livet och allt som är och pågår. När vi blir fria från den illusionen blir vi fria att använda den kraft som krävdes för att hålla oss fångna i föreställningen om oberoende till att istället bygga relationella förhållningssätt till världen och allting i och omkring oss, som mat och dryck och allt annat som vi är del av och inte kan leva utan. Vi kan slappna av och överlämna oss till livet sådant det i grund och botten är – relationellt – och blir på så sätt också fria att svara an. Bästa hälsningar, Viktoria

Fakta: 

Lästips från Pia och Viktoria

Den kravmärkta människan av Malin Ideland

Jag och du av Martin Buber

Ecology of everyday life av Chaia Heller

Lyckliga i alla sina dagar av Nina Björk

Annons

© 2017 Fria.Nu