Det rödgröna blocket såg antagligen fram emot en ganska angenäm valrörelse. Efter att i många år ha släpat efter behoven har bostadsbyggandet äntligen kommit igång - och det med besked. År 2012 påbörjades knappt 20 000 nya bostäder i hela landet, jämfört med över 60 000 förra året. I år tror Boverket att över 70 000 bostäder kommer att påbörjas. Som grädde på moset är det högkonjunktur, sysselsättningen stiger och statsbudgeten väntas gå med överskott nästa år, trots miljardsatsningar på välfärden.

Risken finns dock att allt spricker lagom till valet. Efter flera år av skenande priser har bostadsmarknaden inte bara bromsat in utan vänt tvärt nedåt. Allt fler nybyggda bostadsrätter står osålda, och tillsammans med prisraset har det fått omedelbart genomslag på bostadsbyggandet.

Under tredje kvartalet gavs startbesked till cirka 12 000 bostäder i hela landet, vilket är det lägsta antalet sedan 2015. Mycket talar för att inbromsningen är särskilt snabb i Stockholmsregionen, där enbart bostadsutvecklaren SSM nyligen meddelat att man skjuter upp byggstarten av över 800 bostadsrätter till nästa år. Byggjätten JM rapporterade i sin tur minskad försäljning med 40 procent under tredje kvartalet jämfört med samma period förra året, vilket självklart också kommer leda till lägre byggtempo framöver.

Baserat på erfarenheterna från tidigare prisfall menar Danske Banks analytiker att ett prisfall på 10 procent kan innebära att bostadsbyggandet minskar med 30 till 40 procent. Samtidigt begriper alla att bostadsbristen i Stockholm inte försvinner för att marknaden för dyra bostadsrätter är mättad eller för att de skyhöga bostadspriserna minskar något. Men så ser en bostadsförsörjning på kapitalets villkor ut: bostäder som behövs mer än någonsin blir inte byggda för att de inte är tillräckligt lönsamma.

Hur allvarlig bostadskraschen blir är omöjligt att säga i dag. Men eftersom den svenska tillväxten till stor del drivs av bostadsbyggande och konsumtion kan ett fortsatt prisfall innebära att ekonomin går in i en recession – med krympande BNP – redan nästa år. Därför är det också helt avgörande hur politikerna väljer att agera.

Tack och lov ligger lösningen ganska nära till hands, och stavas solidarisk bostadspolitik. Staten måste ta ett större ansvar för bostadsfinansieringen, istället för de skuldtyngda hushållen, och samtidigt styra byggandet mot de områden och grupper där behovet är som störst. På så sätt kan bostadsbyggandet hållas uppe på en långsiktigt hållbar nivå, istället för att stiga och rasa som en berg-och-dalbana som det gjort under 2000-talet.

Flera enkla åtgärder kan genomföras snabbt. Investeringsstödet till billiga hyresrätter bör skyndsamt utvidgas för att också fungera i storstadsregionerna, som Boverket nyligen föreslog i en utvärdering. Stödet till renovering och energieffektivisering av hyreshus i socioekonomiskt utsatta områden bör också utökas. Allmännyttans bestånd måste rustas upp, istället för att säljas ut till privata ägare som chockhöjer hyran.

Men en verklig lösning på bostadskrisen kräver också nya idéer och en uppgörelse med de föreställningar om marknadens överlägsenhet som har fått fäste långt in i arbetarrörelsen. Socialdemokrater som tagit åt sig äran för de senaste årens byggboom kommer nu att skylla kraschen på tidigare borgerliga regeringars politik. Men så lätt kan de inte få komma undan efter att i tre år ha låtit miljardsubventionerna till de rikaste hushållen rulla på i form av generösa ränteavdrag och aktivt ha medverkat till utförsäljning av allmännyttans lägenheter runt om i landet.

Om den begynnande bostadskrisen inte ska leda till en promenadseger för det blåbruna blocket i nästa års val krävs en nystart. Marknadsexperimentet har misslyckats. Nu är tid för en solidarisk bostadspolitik.