Det går inte att vara EU-politiker i Bryssel utan att springa på lobbyister. Enligt beräkningar från organisationen Transparency International finns ungefär 30 000 aktiva lobbyister i den belgiska huvudstaden. Det är strax över 900 lobbyister per kvadratkilometer. Ungefär 40 stycken för varje EU-parlamentariker.

Svag reglering innebär att insynen i hur mycket olika beslut påverkas av intressegrupper är dålig. Men uppenbarligen är det många som anser att lobbying är värd att satsa på: enligt egna uppgifter spenderar till exempel en av de största intresseorganisationerna, kemikalieindustrins European Chemical Industry Council, årligen över 12 miljoner euro på det.

– Men jag tror att det börjar lossna, säger EU-parlamentarikern Max Andersson (MP).

Han syftar på ett betänkande som röstades igenom av parlamentet förra veckan. Politikerna vill bland annat se ett obligatoriskt register över vilka lobbyister som finns inom EU-systemet och hur mycket pengar de lägger på sitt påverkansarbete. I dag finns bara ett frivilligt register, som dessutom innehåller information som inte är uppdaterad.

De vill även att parlamentets olika utskott redovisar vilka lobbyister de träffar och att EU-kommissionen utökar karenstiden för avgående kommissionärer från 18 månader till tre år.

Den senare frågan blev särskilt aktuell i fjol när den förra ordföranden för EU-kommissionen, José Manuel Barroso, tog jobbet som ordförande för investmentbanken Goldman Sachs, ökänd för att ha haft mer än ett finger med i det spel som ledde till finanskrisen 2007–2008. Trots att Barrosos flytt skedde två år efter hans avgång från kommissionen kritiserades den till och med av efterträdaren, Jean-Claude Juncker. Men den etikutredning som han tillsatte menade att Barroso inte gjort något fel.

Max Andersson tror att en förlängning av karenstiden kommer inom kort.

– Juncker har sagt att han är öppen för förslaget, så det känns som att det ligger i pipelinen. Det finns en risk att politiken påverkas när förtroendevalda vet att de kan gå över till nya jobb inom industrin när deras mandatperiod tar slut, säger han.

Max Andersson menar att det har skett en stor ökning av lobbyister i Bryssel sedan 2009, när EU-parlamentet fick mer att säga till om. Men regleringen har inte hängt med i utvecklingen.

– Dagens vilda västern-lobbyism där ekonomiska särintressen påverkar politiken kommer inte att fortsätta accepteras av väljare. I USA och Kanada, där man länge haft problem med det stora antalet lobbyister, har man tvingats att reglera det. EU kommer också att behöva skärpa sina regler.

All lobbying är inte ett problem, tycker Max Andersson. Som politiker måste han ta hänsyn till teknikaliteter i många olika sorters lagförslag, säger han. Då kan det vara tacksamt med intressegrupper som kan förklara hur de konkret kommer att påverkas av lagstiftningen.

Hur skiljer man som politiker på saklig och osaklig information från lobbyister?

– För flera år sedan var det en stor strid inom EU om kemikaliereglering.

– När det kom fram hur mycket pengar industrin satsade på lobbying fick det politiker att tänka två gånger. När man såg vilket övertag de hade förstod man att det handlade om ett särintresse.

Men samtidigt som de bearbetar politiker vid möten och i kommissionens expertgrupper, jobbar lobbyister även med att påverka den allmänna opinionen i olika frågor. När allmänheten inte verkar ta intryck av argumenten händer det att debattnivån sänks några snäpp. Istället för att diskutera sakfrågorna hemfaller man åt personangrepp.

Enligt en ny rapport från organisationen Corporate Europe Observatory (CEO), som bevakar näringslivets inflytande på EU-frågor, är det vad som nu pågår i frågan om frihandelsavtal som TTIP.

– I början var industrin och lobbygrupperna tysta. De var oförberedda på den allmänna debatten och ovana vid att behöva försvara sig. I ett andra steg försökte de påverka diskussionen på sociala medier. Men när heller inte det fungerade ändrade de taktik igen, till att försöka undergräva motståndares trovärdighet.

Det säger Pia Eberhardt, researcher vid CEO. Enligt henne har frihandelslobbyn försökt bunta ihop kritiker med nationalister och Trump-anhängare. Den har anklagat frivilligorganisationer för att tjäna pengar på att skapa hysteri med vilseledande argument, och ifrågasatt deras ekonomiska finansiering.

– Det handlar om förvånansvärt få taktiker som dessutom använts tidigare av tobaks- och fossilindustrin. Men vi ser att de har viss påverkan på journalister och politiker genom att skapa misstänksamhet mot frihandelskritiker och frivilligorganisationer. Det är en ojämn spelplan eftersom industrin har så mycket mer resurser. Inget politiskt system är immunt mot det.

Max Andersson känner igen taktikerna, säger han. Men även om han tror att de har viss effekt menar han att de inte fungerar i längden.

– Dessutom är det väldigt svårt att reglera vad en organisation säger, jag tror inte man ska göra det. Den rätta lösningen är att visa vad det är för argument de använder, så får de betala det politiska priset för det. Det slår tillbaka på dem själva.