Per Björklund

Fördjupning


Per Björklund
  • Forskare vide IFO Institute for Economic Research har granskat utvecklingen efter finanskriser sedan 1870 och ser ett mönster av polarisering, svagare regeringar, gatuprotester och ökat stöd för högerpopulistiska och nationalistiska partier.
Fria Tidningen

Finanskriser föder högerextremism

I analyser av Trumps valseger och extremhögerns framfart läggs mycket fokus på sociala mediers roll. Men det är snarare finanskrisen, inte Facebook, som är grogrunden för högerpopulismen, skriver Per Björklund i en kommentar.

Den 31 augusti, när stora delar av Houston stod under vatten efter att orkanen Harvey svept in över Texas, publicerade en ökänd klickbetessajt en artikel om en lokal moské som vägrade hjälpa nödställda icke-muslimer med motiveringen att ”Allah förbjuder hjälp till otrogna”. Nyheten avslöjades snabbt som falsk – den omskrivna moskén existerar inte och imamen som pekades ut med bild i artikeln bor i själva verket i Toronto och har aldrig satt sin fot i Texas – men det hindrade inte att den delades av tusentals och återpublicerades på otaliga andra websajter, där den ligger kvar än i dag. I kommentarsfälten flödar hatet: ”Bränn deras moské, helst med dem i den!” är en typisk reaktion.

Att internet erbjudit en viktig plattform för högerextrema krafter har länge varit uppenbart. Många har också framfört teorier om att internet och sociala medier på grund av sin natur särskilt gynnar extremhögern. På sociala nätverk blir vårt umgänge mer begränsat till folk som tycker som vi själva samtidigt som inlägg som väcker mycket reaktioner premieras i flödet oavsett sanningshalt och kvalitet – helt enkelt för att Facebook och andra plattformar vill få oss att stanna online så länge som möjligt, för att kunna sälja mer annonser. Det gör, som Karin Pettersson nyligen formulerade det i Aftonbladet, Facebook till en ”självspelande vredesmaskin”: ”Företaget vet att ilska, sentimentalitet och upprördhet är sådant som kopplar greppet på folk och gör det svårt för dem att vända bort blicken”.

När forskare på Harvard studerade sociala mediers roll i det amerikanska presidentvalet var en av slutsatserna att nya medieplattformar visserligen bidrog till polarisering, där mer extrema röster fick ett större inflytande, men att polariseringen inte var symmetrisk. Mediersajter långt ut på högerkanten fick långt större inflytande än sajter på yttersta vänsterkanten. Om man ser till antalet delningar på Twitter och Facebook var de två huvudpolerna i medielandskapet vänsterliberala medier som Salon, Slate och Huffington Post å enda sidan, och ytterhögersajter som Breitbart, Fox News och Infowars å den andra. Traditionella högermedier som Wall Street Journal kom därmed att uppfattas mittenorienterade och hade ett begränsat inflytade i sociala medier.

Att sociala medier till sin själva natur – åtminstone i dagens nätekonomi där annonsförsäljning, klickjakt och kamp om vår uppmärksamhet formar hur tekniken används – gynnar högerextrema krafter är inte direkt något muntert budskap. Men samtidigt är det en berättelse som åtminstone bidrar till att göra utvecklingen i världen lite mer begriplig. ”Donald Trump hade aldrig vunnit valet i USA utan Twitter, Facebook, Breitbart och sin nätarmé”, är Karin Petterssons slutsats. Det kan mycket väl stämma. Men för en socialdemokrat som stödde Hillary Clinton i primärvalet mot vänsterutmanaren Bernie Sanders kan det också bli en del av ett slags rättfärdigande. Clinton var kanske rätt kandidat ändå, om det bara inte vore för Trumps fanatiska krigare på nätet.

Det verkligt intressanta med den assymetriska polarisering som forskarna på Harvard såg i det amerikanska presidentvalet är dock att den i själva verket inte är något nytt. Samma fenomen har nämligen återkommit gång på gång genom historien – långt innan internet och sociala medier fanns – i efterdyningarna av finansiella kriser.

När tre forskare från München-baserade IFO Institute for Economic Research (Manuel Funke, Moritz Schularick och Christoph Trebesch) granskade utvecklingen efter finansiella kriser från 1870 och framåt fann man inte bara tilltagande polarisering i parlamenten, svagare regeringar och fler protester på gatorna. Ett lika tydligt återkommande mönster var också att det i synnerhet var stödet för populistiska och nationalistiska partier på yttersta högerkanten som ökade, snarare än den radikala vänstern. Resultaten gäller såväl stora internationella kriser som den stora depressionen på 1930-talet och 2008 års finanskris, som regionala finanskriser som den som drabbade Sverige och flera grannländer i början av 1990-talet.

Intressant nog var det bara just finansiella kriser som hade sådana dramatiska politiska effekter. När forskarna istället granskade allvarliga markorekonomiska chocker där en krasch i den finansiella sektorn inte var orsaken blev resultatet ett helt annat. Antalet gatuprotester ökade inte alls, det politiska systemet förblev stabilt och det var inte ovanligt att stödet för regeringen rentav ökade. Eller som de uttrycker det i studien: ”Under icke-finansiella katastrofer sluter folk upp bakom regeringen. Under finansiella kriser minskar stödet för regeringen kraftigt”.

Hur kommer det sig att just finansiella kriser får så allvarliga politiska följder och leder till ökat stöd för högerpopulism och nationalism? Inom forskningen finns flera hypoteser. En är att ”vanliga” ekonomiska kriser uppfattas nästan som naturkatastrofer, bortom politikernas kontroll, medan finansiella kriser uppfattas som ett resultat av felaktig politik, bristande moral och korruption. En annan är att finansiella kriser ofta involverar kostsamma och impopulära räddningspaket till banker och andra finansiella institut – samma aktörer som pekas ut som de som orsakat krisen.

Men om finansiella kriser leder till minskat stöd för regeringar och moderata partier och växande polarisering, varför är det framför allt extremhögern som gynnas? På den frågan ger Funke, Schularick och Trebesch inget svar. Kanske är det så enkelt som att nationaliseter och högerpopulister är bättre än vänstern på att fånga upp och underblåsa människors frustration och ilska – en dynamik som i så fall bara lär ha blivit starkare med internet och sociala mediers uppkomst. Men det finns flera andra tänkbara förklaringar.

En sådan är att finansiella kriser leder till skärpta konflikter på ett sätt som andra ekonomiska kriser inte gör. Inte minst leder de ofta till svårlösta konflikter mellan långivare och skuldsatta, både inom och mellan länder. Sådana motsättningar kan i sin tur exploateras av grupper vars politik går ut på att dela upp människor i ett ”vi” och ett ”dom” och hitta syndabockar utanför den egna gruppen.

En annan möjlig förklaring är att finansiella kriser ofta föregåtts av perioder av avregleringar och liberalisering av finansmarknaderna. Därmed är det inte förvånande att de stärker de som förespråkar en mer reglerad ekonomi och en starkare stat, i förhållande till de som sjungit den fria marknadens lov. Radikala vänsterpartier tar inte automatiskt väljare från socialdemokratiska eller andra mittenvänster-partier efter en finanskris, så länge de senares förtroende inte urholkats av omfattande korruption eller sin egen hantering av krisens följder – som i till exempel Grekland.

I kontrast till detta kan ett vakuum uppstå på politikens högerfält om den traditionella marknadsliberala högern uppfattas som direkt ansvarig för krisen. En del högerväljare kanske går vänsterut, men för många ligger det antagligen närmare till hands att rösta på ett högeralternativ som tydligt distanserar sig från den ”gamla” högern. Den nya högern är inte bara mer nationalistisk, konservativ och auktoritär, den utmålar sig också som en fiende till det internationella finanskapitalet och ”globalisterna” i det politiska etablissemanget.

Oavsett vilken förklaring som ligger närmast sanningen ger München-forskarnas studie ett välbehövligt historiskt perspektiv till dagens debatt om Trump, högerextremismen och sociala mediers betydelse. Oavsett hur stor skuld Facebook-algoritmerna har till att Breitbart och liknande medier vunnit inflytande på bekostnad av traditionella högermedier så räcker det uppenbarligen inte som förklaring. Det betyder också att svaret måste involvera mer än att hitta motstrategier och ”skydd” mot extremhögerns nätkrigare.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Nya tider för svensk högerextremism

Högerextremismen

Sveriges högerextrema strömningar har på senare tid närmat sig varandra och flyttat fram positionerna. Nya Tider spelar en central roll i denna utveckling.

Fria Tidningen

Nya unga europeiska extremhögern: ”Detta är en krigsförklaring”

Högerextremismen

En ny ung fascism växer fram i Europa. Beväpnade med fläsksoppa och grismasker provocerar de religiösa grupper och skapar debatt. De kallar sig identitärer och har förklarat det mångkulturella samhället krig. Ett kulturkrig. Fria och Research­gruppen tittar i vår fortsatta granskning av den europeiska högerextremismen på hur den franska 68-rörelsen och en italiensk kommunist inspirerade högern till nytänkande och vad som egentligen döljer sig bakom grismasken.

Fria Tidningen

Högerpopulism vilse mellan historia och konservatism

Högerextremismen

För högerpopulistiska politiska partier är en positiv bild av det egna arvet viktigt, vilket FRIA tidigare berättat om när vi kartlagt högerextrema partier och grupper i de skandinaviska länderna. Nu blickar vi med hjälp av forskarna och författarna Cordelia Hess och Tobias Alm söderut, till Tyskland där en positiv identifikation med den egna historien är högst problematisk. I dag finns inget högerpopulistiskt alternativ mellan konservativa CDU och högerextrema NPD.

Fria Tidningen

Islammotstånd möter antifeminism i Malmö

Högerextremismen

Hundra personer hörsammade den 31 januari Malmöjournalisten Ingrid Carlqvists uppmaning att bilda Tryckfrihetssällskapet. Temat för kvällen var ”Finns det yttrandefrihet i Sverige?”. Bilden av den hotade yttrandefriheten förstärktes av att mötet behövde polisbeskydd. I salen fanns nämligen ett axplock av hela Sveriges yttersta högerflygel samlad.

Fria Tidningar

© 2024 Fria.Nu