• Operativa chefen för gränspolisen region Syd, Leif Fransson menar att det inte finns några fredade zoner. Jag försöker förstå honom och de andra enskilda polismän – hur tänker de? Att det i dag ska bli en bra arbetsdag eftersom vi har chansen att låsa in många illegala personer? undrar Anna Olsson.
Göteborgs Fria

Syndabocken blir alltid den som är papperslös

Jag känner stor oro när viljan att utföra tjänstemannauppdrag och återlydnad går före viljan att följa barnkonventionen och deklarationen om de mänskliga rättigheterna, skriver Anna Olsson, psykolog flyktingbarnteamet.

Nu kommer jag gå tillbaka i tiden flera år och till när jag arbetade på häktet som psykolog. Då pågick ett gängkrig i Göteborg och många unga personer minste livet. Stämningen i Göteborg påverkades av detta och polisen var utsatt för press från många håll för de knappt hade klarade ut ett enda av de alla mord i den undre världen skett under flera år. Mitt uppdrag var att besöka alla under 21 år och erbjuda stöd och ytterst förhindra självmord.

Jag kliver in i en cell och besöker en ung man jag besökt under en lång tid för polisutredning går långsamt. Killen berättar uppgivet om en ordväxling under det senaste förhöret. Han berättar att utredaren bett honom hålla med om att det var synd att xx dog eftersom han var oskyldig, det vill säga saknade koppling till ett kriminellt närverk. Min patient skakar på huvudet och utbrister, ”Fattar inte polisen att de ber mig säga att mitt liv inte är värt något! Jag hatar de i det andra gänget men även deras liv betyder något för deras mammor. Mitt liv betyder allt för min mamma. Där ser du Anna, i polisen ögon är vi inte människor, varken som levande eller döda.” Jag hade nästan glömt det här samtalet men den här helgen när gränspolisen går in på ett läger anordnat av Svenska kyrkan för barnfamiljer då kommer den unge mannens ord fram igen. Förtvivlan över att inte betraktas av polisen som en människa, att höra av en tjänsteman att liv värderas så totalt olika.

Jag försöker förstå den enskilde polismannen som äter frukost, vinkar av sina barn på dagis och kanske tar bussen till polisstationen. Hur tänker hen? Att det i dag ska bli en bra arbetsdag eftersom vi har chansen att låsa in många illegala personer? Jag försöker förstå hur Stefan Löven och hans stab när de sitter runt ett konferensbord, för så tror jag det gick till, och fann en syndabock - de papperslösa. De är en svag minoritetsregering, de har svårt att få igenom sin budget, kanske letade de efter en bra strategi för att verka handlingskraftiga? Någon kommer på idén om oron för ett framväxande skuggsamhälle och att det kan utmålas som att det är de papperslösas fel. En lovande strategi att styra oppositionen och opinionens blick ifrån egna tillkortkommande till ett yttre hot. Ur ett gruppsykologiskt tänk fungerar alltid denna taktik.

Som psykolog får jag ta del av människor innersta fruktan, förtvivlan, kaos och outhärdliga minnen. Det ger mig privilegiet att varje dag påminnas om vår utsatthet och att vi tack och lov inte vet vad som väntar oss. Mina möten med patienter från jordens alla hörn och med livserfarenheter helt annorlunda än mina egna gör att jag inte glömmer bort att se en människa i varje möte och ansikte. Papperslösa blir inte illegala personer för mig, de är en mängd olika patienter genom åren. Flyktingar blir inte en flyktingvåg utan många olika människor jag mött på min mottagning. Alla med sina egna historier och livssituation de befinner sig.

Polisen säger att det inte finns några fredade zoner i Sverige. Jakten på papperslösa, uppmanad av vår regering, sker nu platser som tidigare varit en plats där vapen lämnats utanför och önskan om nåd och försoning varit ledande. Jag känner stor oro när viljan att utföra tjänstemannauppdrag och återlydnad går före viljan att följa barnkonventionen och deklarationen om de mänskliga rättigheterna. Men hur ska jag förstå detta? Kanske finns svaret i cellen och samtalet på häktet. Att när makten i form av polisen blir pressad att agera kraftfullt då tappar den lätt bort sig. Den verkar glömma vikten av att se varje människa som människa. När gränspolisen beslutat att det inte finns fredade zoner betyder det att idén om skydd, nåd och det öppna mötet för en främling inte finns kvar. Det betyder inte att behovet av tröst, hjälp eller stöd inte finns kvar. Tänk om vi alla en dag hamnar i en situation där vi behöver be om nåd eller hjälp. Vem ska hjälpa oss då? Eller ska vi vägra att låta vår auktoritetstilltro styra och faktiskt fortsätta att se varandra i ögonen? Att se den andra som den som kanske imorgon är den som bär mig när jag inte kan gå och tröstar mig när jag gråter?

ANNONSER

© 2024 Fria.Nu