Krönika


Vian Tahir
  • Stockholm andas sval minimalism, men priset för coolheten är allt annat än minimalt, skriver Vian Tahir.
Fria Tidningen

Vulgär minimalism

Är gränsen mellan minimalism och vulgärt verkligen så tydlig som man kan tro? Vian Tahir botaniserar bland obekväma soffor och färgen stockholmsvitt.

Enligt stockholmsmått mätt är jag inte ens i närheten av att vara en äkta stockholmare, man måste tydligen kunna spåra tre generationer tillbaka till Stockholm för det. Jag är inte ens uppvuxen här, men ändå känner jag mig redan mätt på det stockholmska. Det är nog inte det som menas med stadens slogan Capital of Scandinavia men Stockholm verkar vara ett epicentrum för det odrägligt svala skandinaviska. Och jag står inte ut med mycket mer av den här pretentiösa minimalismen.

Det verkar som varje stad har ett soundtrack som på något sätt kollektivt har bestämts av de boende. När artister sjunger om gator vi själva har gått på är det inte konstigt att de väljs ut som stadssångare. När jag bodde i Malmö spelades Timbuktus skiva Alla vill till himmelen men ingen vill dö så många varv att jag, fastän jag gillar hans musik, inte kan lyssna på den någonsin igen i hela mitt liv. I Göteborg ville mina öron trilla av när Håkan Hellström spelades en gång för mycket under en kväll. Och Stockholm verkar ha utsett Veronica Maggio till Hovsångerska. Men sångerna säger inte bara något om gatorna, de säger också någonting om staden. Håkan Hellström är en go gubbe, Timbuktu är stadsskånskt avslappnad och Maggio är skandinaviskt sval. Hon sjunger om Trädgården, Under Bron, Sergels Torg, Berlin, psykadeliskt té, taxiresor, andrahandslägenheter, cigaretter under fläktar på hemmafester. Allt känns så typiskt stockholmskt.

Jag gillar Stockholm. Och jag gillar Veronica Maggio, för även jag känner igen mig. Men det är stockholmsvitt överallt. Och när man trodde att det inte kunde finnas en mer slätstruken, själlös och tråkig färgpalett än stockholmsvitt, beige och grått dök greige upp. En blandning mellan grått och beige. Stockholmare manövrerar bland stockholmsvita väggar, sitter i hårda stilrena soffor och går runt i tunna sommarkappor i greige. Man färgar håret silver, äter egengjord chiapudding och jobbar med kultur. Tar en AW på TAK bland japaninspirerad minimalism, burgare på KÄK i höga hårda ljusa träbänkar eller ett glas vin på Dryck STHLM. Sen åker man iväg på en weekend i Berlin eller en höstresa till New York. Det ska dessutom vara stockholmsvitt i manér. En sval look matchas bäst med ett svalt sinne. Lite avmätt och blasé inför allt man möter på. I alla fall innan några glas Negroni. Som bäst kitschar någon till det med en vattenpipa som de köpt i den där multikultiförorten de skryter med att de besöker ibland.

Sen fnyser man åt unga tjejer med dyra märkesväskor för att deras föräldrar är för slösaktiga, men billiga massproducerade kläder i grälla färger är också smaklöst. Begagnat funkar, om inte det är för roligt vilket är allt med tryck eller bortom greige. "Den här överkonsumtionen förstör miljön!", utbrister man för att i nästa andetag berätta glatt att man har köpt sin väska i en second hand-butik i Tokyo. Det suckas åt charterresor men de där weekendresorna var tredje månad gör också ekologiska fotavtryck. Och om halva innerstaden åker till Berlin varje år så kanske de inte är så mycket mer unikt än Las Palmas.

Föraktet för det vulgära är i allra högsta grad ironiskt. För det kostar också dyra pengar att vara så stilren och sparsmakad. Idealet är inte att faktiskt vara spartansk, att hålla tillbaka för att inte överkonsumera, inte utnyttja billig arbetskraft eller inte förstöra miljön. Det är att se sparsmakad ut. Men allt smarspakat är så dyrt och vitt att det blir vulgärt i sig. Det är så man börjar sakna barocken.

ANNONSER

© 2024 Fria.Nu