Recension


Recension
Titel: Klickokratin: mediekrisens första offer är sanningen
Författare: Ulrika Kärnborg
Förlag: Bokförlaget Atlas

Skånes Fria

Rumphuggen cover om mediekrisen

Kulturjournalisten och författaren Ulrika Kärnborgs bok Klickokratin: mediekrisens första offer är sanningen rymmer ett problem som känns snudd på språkfilosofiskt: Hur tar man sig an journalistik – med journalistik?

Bok

Till en början känns hennes lösning som en slags ”Best of mediekrisen” – historier vi hört förr radas på varandra. Att försöka utnyttja bokformatets möjligheter och gå djupare än domedagsrubrikerna är en lovvärd ansats. Men mer än en just en ansats blir det oftast inte. Att läsa Klickokratin påminner om att lyssna på ett habilt coverband. Det case som inleder, om spelet bakom kulisserna vid Bonniers och Sydsvenskans köp av Helsingborgs dagblad, tycker jag till exempel att Björn af Kleen berättade med större elegans i tidningsartikeln Tidningsbaronernas sista strid (Dagens nyheter 7/9-2014) än vad Kärnborg lyckas med i ett bokkapitel.

Jag minns när jag själv var en av de journaliststudenter från Skurups folkhögskola som Kärnborg refererar till när hon i samma avsnitt återger Publicistklubben Södras debatt om ovan nämnda affär. 2012 gjorde jag praktik på just Sydsvenskan, strax efter ett sparpaket, och med varje tugga avskedstårta växte insikten om branschens vacklande hälsotillstånd.

Men det är inte bara för oss journalister som examinerats ut i LAS-perioderna och bemanningsföretagens era som historierna som beskriver detta hälsotillstånd tåls att berättas igen. Som Kärnborg skriver så är journalistikens kris en samhällelig kris, som förmodligen för oss mot ett isberg av konsekvenser vi ännu knappt sett toppen av.

I det ljuset är Klickokratin en viktig bok, men tyvärr blir den mer begravningskaffe för de redan invigda än nyttig väckarklocka för de som ännu inte förstått situationens allvar. Det märks att Kärnborg velat få med mycket och hålla boken aktuell, vilket är berömvärt, men det får till följd att vissa avsnitt känns rumphuggna. Var är till exempel nedslaget på den lilla hårt pressade enmanslokalredaktionen?

”Jag brukar säga att nu avskaffar vi bara våra kommunala revisorer, så gör vi vad vi vill sedan. Jag kan väl fasiken styra kommunen med min iphone. Skratta ni bara, men det är inget skämt.” som Arnold Andréasson, centerpolitiker från Perstorp, oroat säger om den medieskugga han menar att kommunen hamnat i efter lokalredaktionens nedläggning.

Han tar till orda på Publicistklubbens debatt då han tycker att den kommit att handla om annat än mediekrisens konsekvenser för demokratin.

”Ingen av de debatter som förs brukar leda till några intressanta uppslag”, skriver Kärnborg och sammantaget kan samma sak sägas gälla hennes bok, även om hon åtminstone försöker peka ut någon slags riktning framåt i de avslutande avsnitten.

Några konkreta lösningsförslag ges dock inte, och det kan man kanske inte heller begära, men i väntan på facit duger Klickokratin gott som snabbkurs i mediekrisen.

Hur boken sedan ska hanteras får framtiden utvisa. Klarar vi oss ur krisen blir den ett dokument att skräckslaget blicka tillbaka på. Gör vi det inte utgör den ytterligare rader på en dödsruna som snart är redo att publiceras.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Ensam i storstaden

Recension

Olivia Laing skriver i Den ensamma staden om den paradoxala känslan av ensamhet i en stad som New York.

Fria Tidningen

Röst åt konstnärens musa

Recension

Basquiats änka är en poetisk skildring av relationen mellan Basquiat och Suzanne Mallouk.

Fria Tidningen

© 2024 Fria.Nu